Jag orkar inte mer. Jag vet att det här bara kommer att orsaka mig smärta. Jag vet det. Och ändå... På sistone har jag inte kunnat vara mig själv. Även om förnuftet förstår, dras mitt hjärta åt motsatt håll. Jag ville aldrig falla för honom – inte på riktigt. Jag ville bara förbli ett fan. För att bli kär leder bara till att man blir sårad till slut. Det finns absolut ingen chans att jag någonsin får träffa honom. Han vet inte ens att jag finns, och mina föräldrar gör inget annat än att avvisa mig. Jag står helt enkelt inte ut längre. Jag vill inte se hans ansikte. Men det gör jag. Jag vill inte höra hans röst. Men det gör jag. Jag vill inte bli kär. Men det har jag redan blivit. Ju mer jag får veta om honom, desto mer dras jag till honom. Så jag intalar mig själv att jag inte vill veta någonting. Men jag vill veta. Allt om honom. Hans underbara sidor och hans mörka sidor. Allt. Jag är full av motsägelser – mina känslor, mitt hjärta och vem jag är som person. Åh, jag står inte ut längre. Jag vill dö. Men jag vill leva. Ännu en motsägelse. Någon, hjälp mig. Snälla, hjälp mig.